Remembering Michael Jackson

Jag var aldrig ett stort Michael Jackson fan. Jag köpte aldrig hans skivor eller följde hans liv närmre. Men även om man inte sökte efter hans musik eller brydde sig speciellt mycket om hans personliga liv sa kom det till en ända. Man maste ha levt i ett väldigt avlägset ställe pa jorden för att inte känna igen hans namn, inte ha sett "moon walken", hört "Thriller" och sett hans förvandling fran en liten mörkhyad kille med afrokrull till en utmärglad vithyad man med alldeles för liten näsa.

Jag har precis tittat pa hans memorial tillställning pa E Entertainment "Remembering Michael Jackson" och jag har gratit var enda minut. Nej, var enda sekund. Som sagt, jag är inget Michael Jackson fan men vilken legend, vilken människa. Vilket tomrum. Hans brors tal pa slutet kändes som det mest äkta och finaste ut av alla. Blev sa berörd när han berättade hur dom brukade komma hem fran skolan, "grab a snack" och försöka hinna tittat klart pa deras favorit show pa TV innan dom var tvugna att ga till the recording studio. För att inte tala om när hans dotter Paris berättade hur han var den bästa pappan man nagonsin kunde ha tänkt sig. Da grät jag sa hejdlöst. Jag ber för att min barn inte ska behöva sta i hennes skor i den närmaste framtiden.

Lat oss minna honom för den han verkligen var. Han ville rädda och hela jorden, göra den bättre för alla barn och jag tror att upp till hans död var han fortfarande ett barn. Och jag tror att hans musik var hans tillflykt, det var där han var untouchable och det var där han var bäst. Men hans kroppsliga förvandlingar vittnar sa tydligt om en olycklig människa och Neverland är det ultimata beviset pa flykten fran allt vad verklighet är. Jag vill gärna tro och hoppas att han har kommit till ett bättre ställe.

Bisou!