I veckan som gått bad jag Luca två gånger minst att snälla ta ner soppåsarna till soprummet brevid hissen innan du åker till Rom. Tror ni han gjorde det? Nej, så imorse någon timme efter det att vi hade vaknat tänkte jag att jag får väl själv bära ner alla säckar. Victoria låg i sin säng och tog en tupplur och Alessandro tittade på Teletubbies och hissen var full av sopor så jag tänkte att jag åker själv, det tar ju ändå bara en minut eller två. Så ner, slänga in påsarna och upp igen. Vi har en hiss som går rakt in i lägenheten så när hissen stannar på våran våning och jag trycker på dörren för att stiga in så går det inte. Den går inte att öppna, den är låst innefrån. PANIK! Mina två barn är ensamma inlåsta i lägenheten och jag står i hissen i nattlinne utan underkläder under och ett par flip-flops och stripigt hår. På insidan av dörren lågt ner sitter ett litet lås, mer som en regel som man vrider och det är det som han har vridigt om. Trots att hjärtat bultar i hundrasjuttio i timmen så sätter jag mig ner i hissen och försöker prata så lungt och pedagogiskt som möjligt med honom, hittar på en sång som går typ "vrid vrid vrid nyckeln, vrid den till höger" men ibland bröt min panik igenom och jag mer eller mindre skrek "men vrid om nyckeln då Sandro!". Till slut fick jag ge upp och åkte upp till våra grannar på sjätte våningen, ett äldre välbärgat libanesiskt par, som har hjälpt oss förut med det ena och det andra och som vi har hjälpt också. Dom ringer en låssmed som kan komma på direkten. Jag ser att dom i sitt stora vardagsrum har förberett flera små bord fôr kortspel och det är tydligen dags för deras årliga stora kortspelar turnering med tio andra par. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för den dåliga timingen och jag skäms jätte mycket att stå där i nattlinne när klockan börjar närma sig elva på förmiddagen medans dom står välklädda och precis på väg ut för att hämta all mat som dom beställt för deras stora soaré. Madame ber mig att sätta mig ner och säger "Snälla du, se oss gärna som ett par extra föräldrar" och vetskapen om att hon verkligen menar det värmer och betryggar mig i min panik.
I alla fall, jag avböjer madams erbjudande om en kopp kaffe medans vi väntar och åker ner i hissen igen och pratar med Alessandro, gör några tappra försök att få honom att öppna dörren men utan resultat. Till slut kommer låssmeden och eftersom regeln sitter på insidan av dörren till hissen så bestämmer han sig för att bryta låset på dörren till det lilla trapphuset brevid hissen som är tänkt att användas vid brand eller när hissen inte fungerar. Innan han drar igång vänder han sig om, tittar på mig och säger "Men det kommer att kosta det här.." varav jag svara "Det är det minsta problemet just nu, öppna dörren!". Till slut så är jag inne igen hos mina älskade små barn och vi kramar alla tre om varandra. Usch vilka hemska minuter det var och usch vilken hemsk nota det slutade på. Men huvudsaken var att jag kom in och att inget hände dom. Jag ska aldrig gå ut utan nycklar igen och absolut inte i nattlinne och flip-flops. Slutet gott allting gott!
Mina tva sma hjärtan, ni växer alldeles för fort..
Bonne nuit et bisou!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar